tisdag 9 augusti 2011

Förväntansfull eller förväntanstom?

Jag läste en intervju med Cecilia Gyllenhammar, som fyller 50 år. Framgångsrik författare, bosatt i Grekland, definierar sig själv som livsnjutare och äventyrare. Men, säger att hon numera inte ger mycket för förväntningar: "Tiden för förväntningar är förbi."
Det fick mig att börja fundera. Jag är 67, min tid är väl definitivt förbi då. Kanske. Eller kanske inte. Vad avgör om tiden för förväntningar är förbi? Är det när man uppnått allt man drömde om (fasansfull tanke egentligen), eller är det när man slutat hoppas?
Om man inte längre förväntar sig någonting, finns det då anledning att alls kliva upp ur sängen mer?
Jag tror inte hon menade så.

Ordet förväntan. Det betyder att se fram emot något man gjort sig en bild av. Man kan förvänta sig glädje, belöningar, regn, överraskningar eller trubbel. Men oftast lägger vi en positiv betydelse i ordet. Förväntansfull. Likt ett barn som står på tå på tröskeln inför julafton, invärtes skälvande av spänning, till brädden fyllt av förväntan.
Förväntanstom. Ett annat tillstånd. Att göra sig tom. Att bereda utrymme för att ta emot. Att vara ett kärl. Kärlets nytta beror av tomrummet inuti, sa en gammal vis kines. Om jag är förväntanstom betyder det att jag är öppen för allt utom besvikelse.

Skillnaden i ordens underliggande innebörd är inte om jag förväntar mig något eller ej, för det gör jag alltid. Skillnaden ligger i hur jag formulerat mina förväntningar. Det handlar, tror jag, om mognad och livsinställning. Som ung har man så många givna mål som man förväntas, och förväntar sig att uppfylla. Man ska ta sin plats och sin roll i världen, man ska hitta sin partner och man ska reproducera sig. Många gånger är det en skräckblandad förväntan, fylld av krav och måsten.
Den tiden är förbi.

Därefter följer en tid av halv förväntan, då man ska leva det liv man berett åt sig, eller fått ta emot. Ingenting är ännu för sent, det finns ett utrymme för förändringar. För drömmar, hopp och illusioner.
Den tiden planar obevekligen ut när det mesta är fullföljt och det kan leda till smärtsamma insikter, innan man finner frid med sig själv.

Som gammal lever man i outforskat land. Det enda man med säkerhet vet återstår är döden, som inte gör skillnad på folk och folk. Jag vet att den väntar, bakom något hörn nära mig, men den är absolut inget jag förväntar mig i bemärkelsen ser fram emot. Jag väntar mig bara. Förväntanstom ser jag in i dagen som ligger framför mig. Vad den kan bära med sig vet jag inte, men jag förväntar mig åtminstone ännu en dag på jorden. Öppet och kravlöst, och på något sätt närmare livsmiraklet än någonsin, med gott om svängrum för drömmar hopp och illusioner.
Förväntans tid är aldrig förbi.