I dessa hubot-tider, när sf inte längre förläggs till en framtid, utan utspelar sig i en parallell nutid (jag skräms verkligen av serien "Äkta människor" för dess förmåga att krypa in under skinnet på nutidsmänniskan), gick jag till bokhyllan och letade fram mitt sönderlästa pocketexemplar av Philip K Dick´s "Androidens drömmar". Det är en gråtonad dystopi som utspelar sig i en framtid - i originalet var det visst 1999, men i senare upplagor ändrat till 2021 - där världen ödelagts av atomkrig och merparten av alla djurarter dött ut. Städerna står delvis tomma och människorna, de som kan, emigrerar till rymdkolonier. De övriga stannar på jorden, i en värld där entropin löper amok. På sikt bryts också deras hjärnor ner av det radioaktiva nedfallet, de slutar som "specialare" eller "hönshjärnor" - en andra sorteringens människa, en paria i samhället.
Att äga ett levande djur är högsta status, det visar att man är en människa med känslor och förmåga till ansvar för andra levande varelser, samt inte minst en god ekonomi. Levande djur betingar astronomiska belopp och mindre bemedlade får nöja sig med t.ex. ett elektrisk får, även det en dyr, men överkomlig kopia. Andra har inte ens råd med det. De får bara drömma. Philip K Dick´s satir är obarmhärtig - men inte utan humor och ett visst ömsint medkännande med våra svagheter.
Androiderna, de konstgjorda människorna, har blivit intelligentare än, och omöjliga att skilja från levande människor, sånär som på att de saknar empatisk förmåga, vilket endast kan avslöjas i ett psykologiskt test. Empati har i Philip K Dicks (amerikanska) samhälle upphöjts till religion. Prisjägaren Rick Deckard hamnar i svår etisk konflikt när han inser att han själv däremot kan känna empati för de androider han har till uppgift att "dra in", dvs döda. Gränserna suddas. Han vet inte längre vem som är vem, eller vad. Inte vem han själv är. Inte vad som är gott eller ont. Han drivs till randen av psykisk kollaps.
För att alls orka leva i denna ödsliga, dammöverlagrade, grå värld där allt är statt i upplösning och förfall, har människorna i sina hem stämningsorglar, där de kan programmera in känslolägen efter behov, samt förstås TV:n som går dygnet runt med den olidligt hurtfriske programvärden Buster Vänlig och hans intelligensbefriade kändisgäster.
Det handlar ju om oss! tänkte jag plötsligt. Boken skrevs på 60-talet, och i USA har man alltid legat steget före den övriga världen i fråga om enfaldig, själsdödande underhållning, men idag har framtiden hunnit ikapp oss. Vi sitter också och glor på en Buster Vänlig och invaggar oss i tron att allt ska bli så bra, så bra. Fredagsmyser och konsumerar lättsmält, snuttifierad underhållning - ibland kallas den kultur. Allt medan våra hjärnor skrumpnar och tillvaron utanför våra väggar blir allt hårdare.
Alternativet i boken är religionen. Trösten består i att greppa handtagen på empatilådan och förena sig med den luggslitne Sisyfosvandraren Wilbur Mercer, med resten av mänskligheten och det ännu levande livet på jorden, i Mercers ändlösa, meningslösa klättring uppför ett stenigt och kalt berg, där stenar slungas mot klättrarna av onda krafter utom synhåll, där sanningen också kan göra ont.
Glöm androider och hubotar, fundera på Philip K Dicks´s dystopiska filosofi och lyft blicken från stämningsorglar, datorer, kvällstidningsskvaller och TV-trams. Det är oss det handlar om.
Och där någonstans ligger ursprunget till det som skrämmer mig så med "Äkta människor".
