tisdag 28 februari 2012

Barnfattigdom i städernas slumområden.


Allt fler barn i slum och fattigdom när städer växer
Den traditionella bilden av fattigdom har tidigare ofta hämtats från en lantlig miljö. En ny rapport från UNICEF visar att det växande antal barn som lever i städernas slumområden hör till de allra mest utsatta och missgynnade.  De är berövade de allra mest grundläggande rättigheterna när det gäller hälsa, utbildning och utveckling.
När städerna växer glöms barnen bort, och allt fler tvingas bo i fattiga slumområden utan sjukvård eller skola. Hundratals miljoner barn lever på detta sätt idag.
Jag stödjer UNICEF genom att vara ”Bloggare för varenda unge”. Genom att publicera detta bidrar jag till att förändra utsikterna för dessa barn. Hjälp mig genom att gilla och sprida detta inlägg. Har du en egen blogg? Bli bloggare ”För varenda unge” här:  http://unicef.se/sprid-budskapet/bli-bloggare-for-varenda-unge och lägg upp detta inlägg du också!
UNICEF arbetar för att förbättra livet för barn som får sina rättigheter kränkta varje dag.  De arbetar tillsammans med myndigheterna för att bland annat stärka hälsovårdssystem, bygga ut skolväsendet, sociala skyddssystem och förhindra att barn hamnar på gatan eller i tvångsarbete.
Läs mer på UNICEFs hemsida: http://unicef.se/nyheter/allt-fler-barn-i-slum-och-fattigdom

torsdag 16 februari 2012

Drömmer androider om elektriska får?


I dessa hubot-tider, när sf inte längre förläggs till en framtid, utan utspelar sig i en parallell nutid (jag skräms verkligen av serien "Äkta människor" för dess förmåga att krypa in under skinnet på nutidsmänniskan), gick jag till bokhyllan och letade fram mitt sönderlästa pocketexemplar av Philip K Dick´s "Androidens drömmar". Det är en gråtonad dystopi som utspelar sig i en framtid - i originalet var det visst 1999, men i senare upplagor ändrat till 2021 - där världen ödelagts av atomkrig och merparten av alla djurarter dött ut. Städerna står delvis tomma och människorna, de som kan, emigrerar till rymdkolonier. De övriga stannar på jorden, i en värld där entropin löper amok. På sikt bryts också deras hjärnor ner av det radioaktiva nedfallet, de slutar som "specialare" eller "hönshjärnor" - en andra sorteringens människa, en paria i samhället.
Att äga ett levande djur är högsta status, det visar att man är en människa med känslor och förmåga till ansvar för andra levande varelser, samt inte minst en god ekonomi. Levande djur betingar astronomiska belopp och mindre bemedlade får nöja sig med t.ex. ett elektrisk får, även det en dyr, men överkomlig kopia. Andra har inte ens råd med det. De får bara drömma. Philip K Dick´s satir är obarmhärtig - men inte utan humor och ett visst ömsint medkännande med våra svagheter.

Androiderna, de konstgjorda människorna, har blivit intelligentare än, och omöjliga att skilja från levande människor, sånär som på att de saknar empatisk förmåga, vilket endast kan avslöjas i ett psykologiskt test. Empati har i Philip K Dicks (amerikanska) samhälle upphöjts till religion. Prisjägaren Rick Deckard hamnar i svår etisk konflikt när han inser att han själv däremot kan känna empati för de androider han har till uppgift att "dra in", dvs döda. Gränserna suddas. Han vet inte längre vem som är vem, eller vad. Inte vem han själv är. Inte vad som är gott eller ont. Han drivs till randen av psykisk kollaps.

För att alls orka leva i denna ödsliga, dammöverlagrade, grå värld där allt är statt i upplösning och förfall, har människorna i sina hem stämningsorglar, där de kan programmera in känslolägen efter behov, samt förstås TV:n som går dygnet runt med den olidligt hurtfriske programvärden Buster Vänlig och hans intelligensbefriade kändisgäster.
Det handlar ju om oss! tänkte jag plötsligt. Boken skrevs på 60-talet, och i USA har man alltid legat steget före den övriga världen i fråga om enfaldig, själsdödande underhållning, men idag har framtiden hunnit ikapp oss. Vi sitter också och glor på en Buster Vänlig och invaggar oss i tron att allt ska bli så bra, så bra. Fredagsmyser och konsumerar lättsmält, snuttifierad underhållning - ibland kallas den kultur. Allt medan våra hjärnor skrumpnar och tillvaron utanför våra väggar blir allt hårdare.

Alternativet i boken är religionen. Trösten består i att greppa handtagen på empatilådan och förena sig med den luggslitne Sisyfosvandraren Wilbur Mercer, med resten av mänskligheten och det ännu levande livet på jorden, i Mercers ändlösa, meningslösa klättring uppför ett stenigt och kalt berg, där stenar slungas mot klättrarna av onda krafter utom synhåll, där sanningen också kan göra ont.

Glöm androider och hubotar, fundera på Philip K Dicks´s dystopiska filosofi och lyft blicken från stämningsorglar, datorer, kvällstidningsskvaller och TV-trams. Det är oss det handlar om.
Och där någonstans ligger ursprunget till det som skrämmer mig så med "Äkta människor".

söndag 1 januari 2012

En text från UNICEF:

Kämpa för varenda unge!

Varje dag, året om kränks och utnyttjas barn medan omvärlden tittar på – eller bort. Så skulle det inte behöva vara. Alla har vi ett val. Antingen gör du ingenting – eller så gör du någonting. Tillsammans kan vi förändra förutsättningarna för miljontals barn världen över.
Det går att skydda barn mot våld, övergrepp och exploatering. Det går att ge dem trygghet, utbildning och mat för dagen. Och det går att befria barn från ett liv som soldat, gatubarn eller prostituerad.
UNICEF, världens ledande barnrättsorganisation, finns på plats i regeringskorridorer, slumområden, flyktingläger och avlägsna byar och arbetar dygnet runt för att ALLA barn ska få den barndom som de har rätt till. Det handlar om så självklara saker som till exempel rent vatten, vaccin mot dödliga sjukdomar, bra hälsovård, skola och skydd mot våld, övergrepp och diskriminering.
På unicef.se kan du vara med och kämpa för varenda unge, eller sprid budskapet du också genom att blogga, twittra eller "facebooka" om barns rättigheter.
Vi kanske inte kan förändra världen idag, men allt stort börjar med något litet.
Du kan göra större skillnad än du tror.
Ps. Vill du gå med i vårt nätverk bloggare för varenda unge - läs mer här!


UNICEF/Kate Holt 
Många barn i Etiopien har förlorat en eller båda sina föräldrar.


Etiopien: Två flickor promenerar på en väg kantad av sopor

söndag 18 december 2011

”Den gamle och havet”

Ernest Hemingway ”Den gamle och havet”
Utgiven på Bakhåll, ingår i kärntruppspaketet, december.
Nyöversättning och efterord Christian Ekvall
125 sidor


     I dessa Nobelpristider har jag haft fint sällskap på sängkanten, av en tidigare litteraturpristagare, ingen mindre än Ernest ”Papa” Hemingway. Tillsammans med honom och den gamle fiskaren Santiago har jag utkämpat bokens nästan fyra dygn långa kamp ute på djuphavet, där Santiago ensam i båten fångat och försökt bärga hem den största fisk han någonsin sett, en fem meter lång, sjuhundra kilo tung marlin, en art av spjutfiskar.
   
      Hemingway har i sin kortroman, på drygt hundra sidor, komprimerat så mycket av människans existentiella situation i den natur hon är del av, att det är en stor, i ordets sanna bemärkelse stor, läsupplevelse. Jag älskar hans språk. Det är kargt, avslipat och exakt. Inte ett ord för mycket, men allt blir sagt. Själv använde han sig av uttrycket ”isbergsprosa” för att beskriva sin teknik. Han menade, jag citerar Ekvalls efterord, att: ”den författare som kan sitt ämne tillräckligt väl, men enbart sätter ord på det absolut nödvändiga, ändå förmedlar känslan av sina erfarenheter till läsaren. Kunskapen är vad som utgör den del av isberget som ligger under vattenytan.”
Med någon kännedom om isbergs beskaffenhet kan läsaren då sluta sig till att romanen egentligen vore en tegelsten på cirka tusen sidor, om den inte överbringats koncentrerad.

     Den gamle Santiago har varit fiskare i hela sitt liv, han lever enkelt och är ett med havet, men på sista tiden har han förföljts av otur. Han får ingen fisk. Hans lärling, ”pojken” tvingas motvilligt överge honom för sitt uppehälle och gå ut med andra båtar som har bättre tur. Santiago tänker slutligen att han måste längre ut på havet, dit ingen kan följa honom, ensam med ”la mar”, som han kallar henne. Havet är hon, modern, som ger men också kan bli plötsligt och oerhört grym. De yngre fiskarna säger ”el mar” och möter havet i kamp som man mot man. Santiago möter henne som en kvinna. Vore det hädiskt gentemot ”Papa” att påstå att jag i hans beskrivning av havet känner igen en urgammal gudinnebild som återfinns i många kulturer; moder, fruktbarhets- och dödsgudinna? Nej, jag tror inte det. Hemingway var en komplicerad natur och machobilden av honom var bara en sida, som han gärna vände utåt. I ”Den gamle och havet” finns rika fonder av ömhet för det svaga, kärlek och längtan efter samhörighet. Santiago diskuterar med fisken i sin ensamhet, han älskar den, beundrar och respekterar den men han vet att han ska döda den. Kanske har han rätt att döda den just därför, tänker han. Men han är inte, innerst inne, säker. Vetskapen att han måste döda fisken brottas med medlidandet.

     ”Jag förstår inte dessa saker, tänkte han. Men det är bra att vi inte måste försöka döda solen eller månen eller stjärnorna. Det räcker att vi lever på havet och dödar våra sanna bröder.”
    
      Människans kamp på liv och död, är vad som skildras i renskrapad form, med havet som mäktig bakgrund, dramatiskt och ödesmättat. Det finns ingenstans att undkomma. Symboliskt är det envars kamp. Det handlar om mod och om ärlighet, att aldrig låta sig besegras. Santiago säger på ett ställe: ” Människan är inte skapt för att besegras. --- Människan kan förgöras men hon kan inte besegras.” Det handlar framför allt om den sista värdigheten som måste bevaras och bevisas, inte bara en gång utan oupphörligen. 

     I efterordet presenteras olika teorier som framförts, bland annat att berättelsen om Santiagos kamp är en metafor för Hemingways skrivande, vilket förvisso, liksom den stora fisken, utsattes för angrepp av hajar, i skepnad av kritikerkåren och avundsamma kolleger. Jag kan till viss del tänka mig att det varit en drivkraft, men romanen är mer komplex än så.
Andra har läst boken som en kristen allegori och pekar på religiösa symboler i texten. Hemingway var säkert präglad av ett kristet bildspråk, men jag ställer mig frågande till att det skulle vara hans direkta uppsåt att berätta en passionshistoria. Inte heller den psykoanalytiska tolkningen, med fader- och brodermord (fisken) och kastrationsångest (hajarna) ger jag mycket för. Som jag ser det är en sådan läsning ett försök att beröva Santiago den värdighet han kämpar intill sin död för.
Jag läste rakt av en stark och gripande historia om en gammal fiskares envig med naturen och hans kamp med sig själv, mot kroppens svek och ödets obönhörliga grymhet. En existentiell allegori, kanske. Och jag förnam isbergets rörelse i djupet.

    Hemingway tilldelades Nobelpriset i litteratur 1954, främst för ”Den gamle och havet”. Många, bland annat Nobelpriskollegan William Faulkner, ansåg den vara det bästa han skrivit. Ursprungligen var den avsedd att ingå i ett större projekt och vara en del i en trilogi om havet. Men projektet avstannade. ”Den gamle och havet” gavs ut som roman i september 1952, och fick ett storartat mottagande. Men den blev det sista han publicerade. Han plågades av depressioner, kroppen hade tagit stryk av ett tilltagande alkoholmissbruk och han lades in på sjukhus för behandling och ECT, utan resultat. I juli 1962 valde han att själv avsluta sitt liv.

     Att Bakhålls förlag satsar på nyöversättningar och nyutgåvor av klassisk och smal, udda litteratur är en kulturgärning av ovärderliga mått, särskilt i en tid när det finns röster som mumlar om bokens nedgång och död. Bakhåll förtjänar en stor eloge för sin utgivning. En eloge vill jag också ge Christian Ekvall för den känsliga Hemingwayöversättningen och för ett informativt efterord.


                                                              
 

tisdag 9 augusti 2011

Förväntansfull eller förväntanstom?

Jag läste en intervju med Cecilia Gyllenhammar, som fyller 50 år. Framgångsrik författare, bosatt i Grekland, definierar sig själv som livsnjutare och äventyrare. Men, säger att hon numera inte ger mycket för förväntningar: "Tiden för förväntningar är förbi."
Det fick mig att börja fundera. Jag är 67, min tid är väl definitivt förbi då. Kanske. Eller kanske inte. Vad avgör om tiden för förväntningar är förbi? Är det när man uppnått allt man drömde om (fasansfull tanke egentligen), eller är det när man slutat hoppas?
Om man inte längre förväntar sig någonting, finns det då anledning att alls kliva upp ur sängen mer?
Jag tror inte hon menade så.

Ordet förväntan. Det betyder att se fram emot något man gjort sig en bild av. Man kan förvänta sig glädje, belöningar, regn, överraskningar eller trubbel. Men oftast lägger vi en positiv betydelse i ordet. Förväntansfull. Likt ett barn som står på tå på tröskeln inför julafton, invärtes skälvande av spänning, till brädden fyllt av förväntan.
Förväntanstom. Ett annat tillstånd. Att göra sig tom. Att bereda utrymme för att ta emot. Att vara ett kärl. Kärlets nytta beror av tomrummet inuti, sa en gammal vis kines. Om jag är förväntanstom betyder det att jag är öppen för allt utom besvikelse.

Skillnaden i ordens underliggande innebörd är inte om jag förväntar mig något eller ej, för det gör jag alltid. Skillnaden ligger i hur jag formulerat mina förväntningar. Det handlar, tror jag, om mognad och livsinställning. Som ung har man så många givna mål som man förväntas, och förväntar sig att uppfylla. Man ska ta sin plats och sin roll i världen, man ska hitta sin partner och man ska reproducera sig. Många gånger är det en skräckblandad förväntan, fylld av krav och måsten.
Den tiden är förbi.

Därefter följer en tid av halv förväntan, då man ska leva det liv man berett åt sig, eller fått ta emot. Ingenting är ännu för sent, det finns ett utrymme för förändringar. För drömmar, hopp och illusioner.
Den tiden planar obevekligen ut när det mesta är fullföljt och det kan leda till smärtsamma insikter, innan man finner frid med sig själv.

Som gammal lever man i outforskat land. Det enda man med säkerhet vet återstår är döden, som inte gör skillnad på folk och folk. Jag vet att den väntar, bakom något hörn nära mig, men den är absolut inget jag förväntar mig i bemärkelsen ser fram emot. Jag väntar mig bara. Förväntanstom ser jag in i dagen som ligger framför mig. Vad den kan bära med sig vet jag inte, men jag förväntar mig åtminstone ännu en dag på jorden. Öppet och kravlöst, och på något sätt närmare livsmiraklet än någonsin, med gott om svängrum för drömmar hopp och illusioner.
Förväntans tid är aldrig förbi.
 

lördag 23 juli 2011

Det är aldrig enkelt.

Efter händelserna i Norge under det senaste dygnet infinner sig naturligtvis tankar på ondskan. Vi känner avsky, vi är chockade och vi tar avstånd från det monstruösa dådet. Och som människor vill vi väl helst förlägga ondskan någonstans utanför oss, hos "den andre", hos det okända. Vi vill skydda våra egna jag mot den.
En uppjagad före detta SD:are publicerade en text om att hon/han till sin förfäran upptäckt att hon/han haft attentatsmannen som "vän" på facebook. Utan att närmare kommentera detta, tycker jag dock inte att det är så konstigt. Jag vet inte hur pass väl de kände varandra. Men vi får alla möjliga "vänner" på olika forum och vi vet inte så mycket om varandra. Lika lite vet vi egentligen om dem vi möter i den dagliga närmiljön. Kanske har vi lättare att bedöma folk när vi ser dem fysiskt, hör dem tala, lägger märke till mimik och kroppsspråk osv. Men vi blir ändå bedragna av de sociala koderna. Mördaren eller våldtäktsmannen visar sig vara bästa kompisens brorsa, ditt barns sjysste högstadielärare eller polischefen som är ute och föreläser om mäns våld mot kvinnor. Han kan vara en kvinna. Det kan även, under vissa omständigheter, vara du själv. För hur väl känner vi våra egna skuggsidor?
Nästan alltid, när en gärningsman/kvinna avslöjats kommer den klassiska kommentaren från grannar och bekanta: det kunde  vi aldrig tänka oss om XX som var så försynt och trevlig! Nej, det kunde vi inte, och det är det som är problemet, för ondskan är aldrig avpersonifierad och det går inte att blunda och gömma sig för den. Den finns. Mitt ibland oss och inom oss. Vi är människor på gott och ont. Vi är onda och vi har stor kapacitet för godhet. Men människan är mer god än ond - eftersom det gagnar henne och arten. De flesta av oss har också en empatisk förmåga, som avhåller oss från att göra andra illa, i varje fall under normala förhållanden. En betydande minoritet, som är i avsaknad av empati, gillar att skada och vålla smärta, till och med döda andra. Dem kallar vi psykopater. De finns i alla samhällsställningar, även i högt uppsatta, ledande positioner.
För människor i gemen tror jag främst det är två känslor som triggar - och ger upphov till onda gärningar. Det är hat och rädsla. Inget kan vara så farligt som en rädd människa. Och vi speglar varandra, så att om du ser att jag är rädd blir du rädd själv, eftersom du inte vet vad som skrämmer mig, bara att någonting måste vara farligt här. Är jag lugn blir du lugn. Så primitiva är vi, fortfarande.
Jag tror också att hatet har sin rot i rädsla.
Vart vill jag komma med det här? Tillbaka till inledningen, att vi försöker förlägga det onda utanför oss själva. Vi måste dels våga erkänna att vi alla har mindre trevliga sidor. Det finns inga "onda" därute någonstans och det onda är inte främmande. Det är en del av oss, men den delen får inte tillåtas regera.
Dels måste vi  (utan att vara dumdristiga, sund skepsis är nyttig!) tro det bästa om varandra samt lära oss mer om varandra, utnyttja vår kapacitet att vara goda mot medmänniskor, att möta dem och visa kärlek och värme. Vi måste hjälpas åt att göra varandra trygga. Det är ett gemensamt behov. Trygga människor är vänliga, samarbetar och vågar vara öppna i sitt förhållningssätt.
Endast så kan vi reducera ondskans makt. Inte idag och inte i morgon, men på sikt. Och med små steg i envars vardag. En tusenmilavandring börjar med ett enda steg, sa den gamle kinesiske filosofen.
Men helt uttrota ondskan kommer vi aldrig att kunna göra, såvida vi inte utrotar oss själva.  

fredag 22 juli 2011

När man är reslysten så...

Semestertid, och turistströmmarna går kors och tvärs över världen. Sverige har blivit ett turistland, såg jag i TV häromkvällen. Ja, vi har mycket vackert att erbjuda de andra, trångbodda europeerna. Framför allt ro och milsvida skogar att ströva i. Men de flesta turister tycks välja Stockholm, enligt TV-inslaget. De känner väl inte till Mullhyttan förstås.
Själv får jag ingen semester längre! Jag är pensionär på heltid och hinner inte mycket mer. Reskassan blir också därefter. Men förr om åren brukade jag dra iväg till Irland just vid den här tiden på sommaren; slutet av juli, början av augusti. Ryggsäck och buss, långt ut på nordvästkusten, till de vilda hedarna och karga bergen. Med årstiden vaknar längtan tillbaka





Medellös resenär söker sitt mål


jag reser tillbaka i böckerna
på de smala vägarna mellan häckar
stenrösen och vildkaprifol
förbi de små husen med halmtäckta tak
och källornas Mariastatyer

jag färdas
i bok efter bok
över hedarna
till klipporna där fåren betar
till kusten
till den saltmättade havsvinden

jag kliver på bussen utan pass och valuta
utan travel card
utan religion och utan min besvärande kropp
ser utsikten gunga förbi de regnstänkta rutorna
och jag är lika anonym som jag alltid var
en betraktare på väg mot okänt mål

jag vandrar över boksidorna
fri från ryggsäckens skavande remmar
bara minnestyngd
och skavd av omättlig längtan


       - * -


Böckerna finns alltid, på armslängds avstånd. Det är gott att veta. Just nu umgås jag med Brendan Behan, vilken i likhet med vår egen Lars Wivallius åstadkom det mesta av sin produktion i fängelset. Jag läser Behans enda roman, "Borstal Boy" som livfullt skildrar tiden i brittiskt ungdomsfängelse, där han satt tre år för förberedelse till sprängattentat i London. Enligt Jolo, i boken "Plogen och stjärnorna" var inte Behan så revolutionär som han ville framstå, men en begåvad författare och dramatiker, tillika en välkänd figur i Dublins publiv.
Tidigare i sommar har jag spenderat en del tid tillsammans med Nuala O´Faolain, välkänd skribent i The Irish Times, sedemera även författare. Jag har med stort nöje återvänt till hennes självbiografiska "Är du nån?" och "Nästan framme", samt romanen "Min dröm om dig". Den sistnämnda väckte ett indignerat ramaskri bland irländska läsare, inte så mycket för sexskildringarna som för den lilla detaljen att hennes älskare tog ut löständerna för att inte göra henne illa när han kysste hennes bröst.
Peter Sheridan (dramatiker och teaterledare i Dublin) tog mig tillbaka till Dublin, i romanen med självbiografiska bottnar "Om Dublin var en kvinna skulle jag gifta mig med henne.." och i Dermot Bolgers "Sången från Donegal" var jag perfekt hemma, bland bergen i County Donegal där byarna ännu är gaeltach. James Stephens "Demigods" är en klassiker, en bedårande liten pärla om irländska travellers och deras skyddsänglar på jordiskt besök, om gott och ont, moral och omoral - och kärlek!
På tal om klassiker, så har jag James Joyce´s "Odysseus" i Thomas Warburthons lysande översättning, som underlag för musmattan när jag sitter i sängen och skriver..  (Jo, jag har läst den också!)

Så visst åker jag på semester. Men...



Till mina vänner - om ni verkligen vill vara det!

starta en insamling
köp ett interrailkort
ge mig en biljett
och en avskedskram
pussa mig adjö
häng på mig min ryggsäck
men lämna på perrongen
alla mina plikter
tumskruvar och tvång

följ mig till stationen
sjungande "Wild Rover"
i kör och klappa takten
lyft mig upp på tåget
lova mata katten
garantera att jag inte
kommer att behövas
inom överskådlig
tid och knappast då

muta konduktören
att inte släppa av mig
och när tåget rullar
spring bredvid ett stycke
kasta åt mig slängkyssar
vinka och gå hem sen
ge varandra high five
säg: nu har hon åkt!

       - * -