Det är aldrig enkelt.

Efter händelserna i Norge under det senaste dygnet infinner sig naturligtvis tankar på ondskan. Vi känner avsky, vi är chockade och vi tar avstånd från det monstruösa dådet. Och som människor vill vi väl helst förlägga ondskan någonstans utanför oss, hos "den andre", hos det okända. Vi vill skydda våra egna jag mot den.
En uppjagad före detta SD:are publicerade en text om att hon/han till sin förfäran upptäckt att hon/han haft attentatsmannen som "vän" på facebook. Utan att närmare kommentera detta, tycker jag dock inte att det är så konstigt. Jag vet inte hur pass väl de kände varandra. Men vi får alla möjliga "vänner" på olika forum och vi vet inte så mycket om varandra. Lika lite vet vi egentligen om dem vi möter i den dagliga närmiljön. Kanske har vi lättare att bedöma folk när vi ser dem fysiskt, hör dem tala, lägger märke till mimik och kroppsspråk osv. Men vi blir ändå bedragna av de sociala koderna. Mördaren eller våldtäktsmannen visar sig vara bästa kompisens brorsa, ditt barns sjysste högstadielärare eller polischefen som är ute och föreläser om mäns våld mot kvinnor. Han kan vara en kvinna. Det kan även, under vissa omständigheter, vara du själv. För hur väl känner vi våra egna skuggsidor?
Nästan alltid, när en gärningsman/kvinna avslöjats kommer den klassiska kommentaren från grannar och bekanta: det kunde  vi aldrig tänka oss om XX som var så försynt och trevlig! Nej, det kunde vi inte, och det är det som är problemet, för ondskan är aldrig avpersonifierad och det går inte att blunda och gömma sig för den. Den finns. Mitt ibland oss och inom oss. Vi är människor på gott och ont. Vi är onda och vi har stor kapacitet för godhet. Men människan är mer god än ond - eftersom det gagnar henne och arten. De flesta av oss har också en empatisk förmåga, som avhåller oss från att göra andra illa, i varje fall under normala förhållanden. En betydande minoritet, som är i avsaknad av empati, gillar att skada och vålla smärta, till och med döda andra. Dem kallar vi psykopater. De finns i alla samhällsställningar, även i högt uppsatta, ledande positioner.
För människor i gemen tror jag främst det är två känslor som triggar - och ger upphov till onda gärningar. Det är hat och rädsla. Inget kan vara så farligt som en rädd människa. Och vi speglar varandra, så att om du ser att jag är rädd blir du rädd själv, eftersom du inte vet vad som skrämmer mig, bara att någonting måste vara farligt här. Är jag lugn blir du lugn. Så primitiva är vi, fortfarande.
Jag tror också att hatet har sin rot i rädsla.
Vart vill jag komma med det här? Tillbaka till inledningen, att vi försöker förlägga det onda utanför oss själva. Vi måste dels våga erkänna att vi alla har mindre trevliga sidor. Det finns inga "onda" därute någonstans och det onda är inte främmande. Det är en del av oss, men den delen får inte tillåtas regera.
Dels måste vi  (utan att vara dumdristiga, sund skepsis är nyttig!) tro det bästa om varandra samt lära oss mer om varandra, utnyttja vår kapacitet att vara goda mot medmänniskor, att möta dem och visa kärlek och värme. Vi måste hjälpas åt att göra varandra trygga. Det är ett gemensamt behov. Trygga människor är vänliga, samarbetar och vågar vara öppna i sitt förhållningssätt.
Endast så kan vi reducera ondskans makt. Inte idag och inte i morgon, men på sikt. Och med små steg i envars vardag. En tusenmilavandring börjar med ett enda steg, sa den gamle kinesiske filosofen.
Men helt uttrota ondskan kommer vi aldrig att kunna göra, såvida vi inte utrotar oss själva.