lördag 23 juli 2011

Det är aldrig enkelt.

Efter händelserna i Norge under det senaste dygnet infinner sig naturligtvis tankar på ondskan. Vi känner avsky, vi är chockade och vi tar avstånd från det monstruösa dådet. Och som människor vill vi väl helst förlägga ondskan någonstans utanför oss, hos "den andre", hos det okända. Vi vill skydda våra egna jag mot den.
En uppjagad före detta SD:are publicerade en text om att hon/han till sin förfäran upptäckt att hon/han haft attentatsmannen som "vän" på facebook. Utan att närmare kommentera detta, tycker jag dock inte att det är så konstigt. Jag vet inte hur pass väl de kände varandra. Men vi får alla möjliga "vänner" på olika forum och vi vet inte så mycket om varandra. Lika lite vet vi egentligen om dem vi möter i den dagliga närmiljön. Kanske har vi lättare att bedöma folk när vi ser dem fysiskt, hör dem tala, lägger märke till mimik och kroppsspråk osv. Men vi blir ändå bedragna av de sociala koderna. Mördaren eller våldtäktsmannen visar sig vara bästa kompisens brorsa, ditt barns sjysste högstadielärare eller polischefen som är ute och föreläser om mäns våld mot kvinnor. Han kan vara en kvinna. Det kan även, under vissa omständigheter, vara du själv. För hur väl känner vi våra egna skuggsidor?
Nästan alltid, när en gärningsman/kvinna avslöjats kommer den klassiska kommentaren från grannar och bekanta: det kunde  vi aldrig tänka oss om XX som var så försynt och trevlig! Nej, det kunde vi inte, och det är det som är problemet, för ondskan är aldrig avpersonifierad och det går inte att blunda och gömma sig för den. Den finns. Mitt ibland oss och inom oss. Vi är människor på gott och ont. Vi är onda och vi har stor kapacitet för godhet. Men människan är mer god än ond - eftersom det gagnar henne och arten. De flesta av oss har också en empatisk förmåga, som avhåller oss från att göra andra illa, i varje fall under normala förhållanden. En betydande minoritet, som är i avsaknad av empati, gillar att skada och vålla smärta, till och med döda andra. Dem kallar vi psykopater. De finns i alla samhällsställningar, även i högt uppsatta, ledande positioner.
För människor i gemen tror jag främst det är två känslor som triggar - och ger upphov till onda gärningar. Det är hat och rädsla. Inget kan vara så farligt som en rädd människa. Och vi speglar varandra, så att om du ser att jag är rädd blir du rädd själv, eftersom du inte vet vad som skrämmer mig, bara att någonting måste vara farligt här. Är jag lugn blir du lugn. Så primitiva är vi, fortfarande.
Jag tror också att hatet har sin rot i rädsla.
Vart vill jag komma med det här? Tillbaka till inledningen, att vi försöker förlägga det onda utanför oss själva. Vi måste dels våga erkänna att vi alla har mindre trevliga sidor. Det finns inga "onda" därute någonstans och det onda är inte främmande. Det är en del av oss, men den delen får inte tillåtas regera.
Dels måste vi  (utan att vara dumdristiga, sund skepsis är nyttig!) tro det bästa om varandra samt lära oss mer om varandra, utnyttja vår kapacitet att vara goda mot medmänniskor, att möta dem och visa kärlek och värme. Vi måste hjälpas åt att göra varandra trygga. Det är ett gemensamt behov. Trygga människor är vänliga, samarbetar och vågar vara öppna i sitt förhållningssätt.
Endast så kan vi reducera ondskans makt. Inte idag och inte i morgon, men på sikt. Och med små steg i envars vardag. En tusenmilavandring börjar med ett enda steg, sa den gamle kinesiske filosofen.
Men helt uttrota ondskan kommer vi aldrig att kunna göra, såvida vi inte utrotar oss själva.  

fredag 22 juli 2011

När man är reslysten så...

Semestertid, och turistströmmarna går kors och tvärs över världen. Sverige har blivit ett turistland, såg jag i TV häromkvällen. Ja, vi har mycket vackert att erbjuda de andra, trångbodda europeerna. Framför allt ro och milsvida skogar att ströva i. Men de flesta turister tycks välja Stockholm, enligt TV-inslaget. De känner väl inte till Mullhyttan förstås.
Själv får jag ingen semester längre! Jag är pensionär på heltid och hinner inte mycket mer. Reskassan blir också därefter. Men förr om åren brukade jag dra iväg till Irland just vid den här tiden på sommaren; slutet av juli, början av augusti. Ryggsäck och buss, långt ut på nordvästkusten, till de vilda hedarna och karga bergen. Med årstiden vaknar längtan tillbaka





Medellös resenär söker sitt mål


jag reser tillbaka i böckerna
på de smala vägarna mellan häckar
stenrösen och vildkaprifol
förbi de små husen med halmtäckta tak
och källornas Mariastatyer

jag färdas
i bok efter bok
över hedarna
till klipporna där fåren betar
till kusten
till den saltmättade havsvinden

jag kliver på bussen utan pass och valuta
utan travel card
utan religion och utan min besvärande kropp
ser utsikten gunga förbi de regnstänkta rutorna
och jag är lika anonym som jag alltid var
en betraktare på väg mot okänt mål

jag vandrar över boksidorna
fri från ryggsäckens skavande remmar
bara minnestyngd
och skavd av omättlig längtan


       - * -


Böckerna finns alltid, på armslängds avstånd. Det är gott att veta. Just nu umgås jag med Brendan Behan, vilken i likhet med vår egen Lars Wivallius åstadkom det mesta av sin produktion i fängelset. Jag läser Behans enda roman, "Borstal Boy" som livfullt skildrar tiden i brittiskt ungdomsfängelse, där han satt tre år för förberedelse till sprängattentat i London. Enligt Jolo, i boken "Plogen och stjärnorna" var inte Behan så revolutionär som han ville framstå, men en begåvad författare och dramatiker, tillika en välkänd figur i Dublins publiv.
Tidigare i sommar har jag spenderat en del tid tillsammans med Nuala O´Faolain, välkänd skribent i The Irish Times, sedemera även författare. Jag har med stort nöje återvänt till hennes självbiografiska "Är du nån?" och "Nästan framme", samt romanen "Min dröm om dig". Den sistnämnda väckte ett indignerat ramaskri bland irländska läsare, inte så mycket för sexskildringarna som för den lilla detaljen att hennes älskare tog ut löständerna för att inte göra henne illa när han kysste hennes bröst.
Peter Sheridan (dramatiker och teaterledare i Dublin) tog mig tillbaka till Dublin, i romanen med självbiografiska bottnar "Om Dublin var en kvinna skulle jag gifta mig med henne.." och i Dermot Bolgers "Sången från Donegal" var jag perfekt hemma, bland bergen i County Donegal där byarna ännu är gaeltach. James Stephens "Demigods" är en klassiker, en bedårande liten pärla om irländska travellers och deras skyddsänglar på jordiskt besök, om gott och ont, moral och omoral - och kärlek!
På tal om klassiker, så har jag James Joyce´s "Odysseus" i Thomas Warburthons lysande översättning, som underlag för musmattan när jag sitter i sängen och skriver..  (Jo, jag har läst den också!)

Så visst åker jag på semester. Men...



Till mina vänner - om ni verkligen vill vara det!

starta en insamling
köp ett interrailkort
ge mig en biljett
och en avskedskram
pussa mig adjö
häng på mig min ryggsäck
men lämna på perrongen
alla mina plikter
tumskruvar och tvång

följ mig till stationen
sjungande "Wild Rover"
i kör och klappa takten
lyft mig upp på tåget
lova mata katten
garantera att jag inte
kommer att behövas
inom överskådlig
tid och knappast då

muta konduktören
att inte släppa av mig
och när tåget rullar
spring bredvid ett stycke
kasta åt mig slängkyssar
vinka och gå hem sen
ge varandra high five
säg: nu har hon åkt!

       - * -



torsdag 21 juli 2011

Jaha, så har man skaffat sig en blogg då.

Det här är första försöket, så ha överseende med en nybloggare! Jag tänkte att det kunde vara ett bra sätt att fundera, formulera och förmedla tankar som dyker upp i skallen inemot dagens slut. Det kan bli lite av varje. Egna och andras idéer, böcker jag läst, möten jag gjort. Jag är själv nyfiken på vad jag kommer att använda det här verktyget till.
Väl mött här i alla fall, vi ses igen!