När man är reslysten så...

Semestertid, och turistströmmarna går kors och tvärs över världen. Sverige har blivit ett turistland, såg jag i TV häromkvällen. Ja, vi har mycket vackert att erbjuda de andra, trångbodda europeerna. Framför allt ro och milsvida skogar att ströva i. Men de flesta turister tycks välja Stockholm, enligt TV-inslaget. De känner väl inte till Mullhyttan förstås.
Själv får jag ingen semester längre! Jag är pensionär på heltid och hinner inte mycket mer. Reskassan blir också därefter. Men förr om åren brukade jag dra iväg till Irland just vid den här tiden på sommaren; slutet av juli, början av augusti. Ryggsäck och buss, långt ut på nordvästkusten, till de vilda hedarna och karga bergen. Med årstiden vaknar längtan tillbaka

Medellös resenär söker sitt mål

jag reser tillbaka i böckerna
på de smala vägarna mellan häckar
stenrösen och vildkaprifol
förbi de små husen med halmtäckta tak
och källornas Mariastatyer

jag färdas
i bok efter bok
över hedarna
till klipporna där fåren betar
till kusten
till den saltmättade havsvinden

jag kliver på bussen utan pass och valuta
utan travel card
utan religion och utan min besvärande kropp
ser utsikten gunga förbi de regnstänkta rutorna
och jag är lika anonym som jag alltid var
en betraktare på väg mot okänt mål

jag vandrar över boksidorna
fri från ryggsäckens skavande remmar
bara minnestyngd
och skavd av omättlig längtan

       - * -


Böckerna finns alltid, på armslängds avstånd. Det är gott att veta. Just nu umgås jag med Brendan Behan, vilken i likhet med vår egen Lars Wivallius åstadkom det mesta av sin produktion i fängelset. Jag läser Behans enda roman, "Borstal Boy" som livfullt skildrar tiden i brittiskt ungdomsfängelse, där han satt tre år för förberedelse till sprängattentat i London. Enligt Jolo, i boken "Plogen och stjärnorna" var inte Behan så revolutionär som han ville framstå, men en begåvad författare och dramatiker, tillika en välkänd figur i Dublins publiv.
Tidigare i sommar har jag spenderat en del tid tillsammans med Nuala O´Faolain, välkänd skribent i The Irish Times, sedemera även författare. Jag har med stort nöje återvänt till hennes självbiografiska "Är du nån?" och "Nästan framme", samt romanen "Min dröm om dig". Den sistnämnda väckte ett indignerat ramaskri bland irländska läsare, inte så mycket för sexskildringarna som för den lilla detaljen att hennes älskare tog ut löständerna för att inte göra henne illa när han kysste hennes bröst.
Peter Sheridan (dramatiker och teaterledare i Dublin) tog mig tillbaka till Dublin, i romanen med självbiografiska bottnar "Om Dublin var en kvinna skulle jag gifta mig med henne.." och i Dermot Bolgers "Sången från Donegal" var jag perfekt hemma, bland bergen i County Donegal där byarna ännu är gaeltach. James Stephens "Demigods" är en klassiker, en bedårande liten pärla om irländska travellers och deras skyddsänglar på jordiskt besök, om gott och ont, moral och omoral - och kärlek!
På tal om klassiker, så har jag James Joyce´s "Odysseus" i Thomas Warburthons lysande översättning, som underlag för musmattan när jag sitter i sängen och skriver..  (Jo, jag har läst den också!)

Så visst åker jag på semester. Men...


- Till mina vänner - om ni verkligen vill vara det!

starta en insamling
köp ett interrailkort
ge mig en biljett
och en avskedskram
pussa mig adjö
häng på mig min ryggsäck
men lämna på perrongen
alla mina plikter
tumskruvar och tvång

följ mig till stationen
sjungande "Wild Rover"
i kör och klappa takten
lyft mig upp på tåget
lova mata katten
garantera att jag inte
kommer att behövas
inom överskådlig
tid och knappast då

muta konduktören
att inte släppa av mig
och när tåget rullar
spring bredvid ett stycke
kasta åt mig slängkyssar
vinka och gå hem sen
ge varandra high five
säg: nu har hon åkt!

       - * -