Ernest Hemingway ”Den gamle och havet”
Utgiven på Bakhåll, ingår i kärntruppspaketet, december.
Nyöversättning och efterord Christian Ekvall
125 sidor
I dessa Nobelpristider har jag haft fint sällskap på sängkanten, av en tidigare litteraturpristagare, ingen mindre än Ernest ”Papa” Hemingway. Tillsammans med honom och den gamle fiskaren Santiago har jag utkämpat bokens nästan fyra dygn långa kamp ute på djuphavet, där Santiago ensam i båten fångat och försökt bärga hem den största fisk han någonsin sett, en fem meter lång, sjuhundra kilo tung marlin, en art av spjutfiskar.
Hemingway har i sin kortroman, på drygt hundra sidor, komprimerat så mycket av människans existentiella situation i den natur hon är del av, att det är en stor, i ordets sanna bemärkelse stor, läsupplevelse. Jag älskar hans språk. Det är kargt, avslipat och exakt. Inte ett ord för mycket, men allt blir sagt. Själv använde han sig av uttrycket ”isbergsprosa” för att beskriva sin teknik. Han menade, jag citerar Ekvalls efterord, att: ”den författare som kan sitt ämne tillräckligt väl, men enbart sätter ord på det absolut nödvändiga, ändå förmedlar känslan av sina erfarenheter till läsaren. Kunskapen är vad som utgör den del av isberget som ligger under vattenytan.”
Med någon kännedom om isbergs beskaffenhet kan läsaren då sluta sig till att romanen egentligen vore en tegelsten på cirka tusen sidor, om den inte överbringats koncentrerad.
Den gamle Santiago har varit fiskare i hela sitt liv, han lever enkelt och är ett med havet, men på sista tiden har han förföljts av otur. Han får ingen fisk. Hans lärling, ”pojken” tvingas motvilligt överge honom för sitt uppehälle och gå ut med andra båtar som har bättre tur. Santiago tänker slutligen att han måste längre ut på havet, dit ingen kan följa honom, ensam med ”la mar”, som han kallar henne. Havet är hon, modern, som ger men också kan bli plötsligt och oerhört grym. De yngre fiskarna säger ”el mar” och möter havet i kamp som man mot man. Santiago möter henne som en kvinna. Vore det hädiskt gentemot ”Papa” att påstå att jag i hans beskrivning av havet känner igen en urgammal gudinnebild som återfinns i många kulturer; moder, fruktbarhets- och dödsgudinna? Nej, jag tror inte det. Hemingway var en komplicerad natur och machobilden av honom var bara en sida, som han gärna vände utåt. I ”Den gamle och havet” finns rika fonder av ömhet för det svaga, kärlek och längtan efter samhörighet. Santiago diskuterar med fisken i sin ensamhet, han älskar den, beundrar och respekterar den men han vet att han ska döda den. Kanske har han rätt att döda den just därför, tänker han. Men han är inte, innerst inne, säker. Vetskapen att han måste döda fisken brottas med medlidandet.
”Jag förstår inte dessa saker, tänkte han. Men det är bra att vi inte måste försöka döda solen eller månen eller stjärnorna. Det räcker att vi lever på havet och dödar våra sanna bröder.”
Människans kamp på liv och död, är vad som skildras i renskrapad form, med havet som mäktig bakgrund, dramatiskt och ödesmättat. Det finns ingenstans att undkomma. Symboliskt är det envars kamp. Det handlar om mod och om ärlighet, att aldrig låta sig besegras. Santiago säger på ett ställe: ” Människan är inte skapt för att besegras. --- Människan kan förgöras men hon kan inte besegras.” Det handlar framför allt om den sista värdigheten som måste bevaras och bevisas, inte bara en gång utan oupphörligen.
I efterordet presenteras olika teorier som framförts, bland annat att berättelsen om Santiagos kamp är en metafor för Hemingways skrivande, vilket förvisso, liksom den stora fisken, utsattes för angrepp av hajar, i skepnad av kritikerkåren och avundsamma kolleger. Jag kan till viss del tänka mig att det varit en drivkraft, men romanen är mer komplex än så.
Andra har läst boken som en kristen allegori och pekar på religiösa symboler i texten. Hemingway var säkert präglad av ett kristet bildspråk, men jag ställer mig frågande till att det skulle vara hans direkta uppsåt att berätta en passionshistoria. Inte heller den psykoanalytiska tolkningen, med fader- och brodermord (fisken) och kastrationsångest (hajarna) ger jag mycket för. Som jag ser det är en sådan läsning ett försök att beröva Santiago den värdighet han kämpar intill sin död för.
Jag läste rakt av en stark och gripande historia om en gammal fiskares envig med naturen och hans kamp med sig själv, mot kroppens svek och ödets obönhörliga grymhet. En existentiell allegori, kanske. Och jag förnam isbergets rörelse i djupet.
Hemingway tilldelades Nobelpriset i litteratur 1954, främst för ”Den gamle och havet”. Många, bland annat Nobelpriskollegan William Faulkner, ansåg den vara det bästa han skrivit. Ursprungligen var den avsedd att ingå i ett större projekt och vara en del i en trilogi om havet. Men projektet avstannade. ”Den gamle och havet” gavs ut som roman i september 1952, och fick ett storartat mottagande. Men den blev det sista han publicerade. Han plågades av depressioner, kroppen hade tagit stryk av ett tilltagande alkoholmissbruk och han lades in på sjukhus för behandling och ECT, utan resultat. I juli 1962 valde han att själv avsluta sitt liv.
Att Bakhålls förlag satsar på nyöversättningar och nyutgåvor av klassisk och smal, udda litteratur är en kulturgärning av ovärderliga mått, särskilt i en tid när det finns röster som mumlar om bokens nedgång och död. Bakhåll förtjänar en stor eloge för sin utgivning. En eloge vill jag också ge Christian Ekvall för den känsliga Hemingwayöversättningen och för ett informativt efterord.
